IAEA säger att en Iransk kärnvapenraket snart kan landa på Statshuset – de har ingen aning.

Eller för att specificera lite, IAEA, det internationella rådet för att kontrollera kärnvapenproduktion, har inte på länge fått undersöka de relevanta ställena i Iran och Syrien. Obama är så belåten ändå även om han är nervös för att Netanyahu ska avslöja hans sätt att lura hela världen. Men han vägrar också diskutera det utan kör på som den diktator här, utan kunskaper i ämnet. Kerry

pekar på sin förvirrade hjärna och spelar papegoja till Obongon och tackar för den miljon han får om året för totalt svammel. Vem är mest intelligent?

Här en artikel av den kända Dore Gold.

Världens rör sig mot en dålig affär

Bara förra veckan utfärdade Internationella atomenergiorganet, som övervakar Irans deklarerade kärnanläggningar, sin senaste rapport. Liksom i tidigare rapporter fortsätter Irans lager av låganrikat uran från alla sina kärntekniska anläggningar tillsammans att växa – de förstås nu vara på 14.174 kg (£ 31.248).
Rapporten säger inte detta, men en snabb beräkning leder till följande störande slutsats: De cirka 8.000 kg (£ 17.637) av denna mängd som redan är i gasform och kan injiceras i centrifuger för ytterligare anrikning är tillräcklig för åtminstone sju atombomber. Hastigheten med vilken iranierna kunde göra detta beror till stor del på antalet centrifuger alla framtida avtal gör det möjligt för dem att hålla.
Men den mest oroande delen av den nya rapporten har att göra med den pågående oron för IAEA med vad man kallar ”de möjliga militära dimensionerna” av det iranska kärnprogrammet. Den hänvisar till ”hemlig kärnrelaterad verksamhet”, som innebär militärrelaterade organisationer. Enligt rapporten omfattar denna verksamhet  ”utvecklingen av en kärnkraftsnyttolast för en missil.” Med andra ord, iranskt arbete med en nukleär stridsspets.

IAEA hänvisar till en detaljerad studie presenterad för några år sedan under 2011 om detta ämne. På den tiden avslöjas IAEA att iranierna arbetade på ”avlägsnande av den konventionella höga explosiva lasten från stridsspets för Shahab 3 missil och ersätta den med en sfärisk nukleär nyttolast.” Shahab 3-missilen, som togs i drift i den iranska krigsmakten 2003, har en räckvidd på 1.300 kilometer (808 miles) och kan nå Israel även när den lanseras från iranskt territorium.

Shahab 3 har också regelbundet visats i iranska militärparader. På missilbärare, på vilken den transporteras, är ett vanligt tecken som bifogas med skyltar som säger att ”Israel måste utplånas från kartan” (vilket var fallet 2004) eller att ”Israel måste förstöras” (som 2013).
Genom att presentera de uppgifter som de hade på de möjliga militära dimensioner i Irans kärnenergiprogram, motsäger IAEA helt Irans påstående om att det bara anrikar uran för civila ändamål, liksom produktionen av el från kärnreaktorer. Under 2011 kontrollerade IAEA noggrant de känsliga uppgifter som de fått om ”en kärnladdning” och drog slutsatsen att det var ”trovärdigt”. Nu i sin senaste 2015 rapport, tillade IAEA att de hade sedan dess fått mer information som ”bekräftar ytterligare analys” från 2011.
Men enligt den senaste IAEA-rapporten från förra veckan, gömmer Iran fortfarande sitt militära program. De vägrade att ge några detaljer om de farhågorna i tidigare IAEA-rapporter. Det vägrade också att ge IAEA tillträde till sin Parchin vapenanläggning, som väst upprepade hade begärt.

Istället manipuleras Teheran platsen som gör kontrollen av alla arbeten på kärnvapen svårare för inspektörerna i framtiden: Iranierna hällde asfalt på stora områden inne i Parchinkomplexet, vilket gör jordprover för att kontrollera förekomsten av radioaktivitet svåra att få. Utan någon baslinje på hur långt iranierna har kommit i sitt vapenarbete finns det inget sätt det nya avtalet kan täcka hela frågan om beväpning, och lämnar ett stort hål i något avtal.

Iran uppger föraktfullt  att alla dessa frågor som rör dess militära program var ”bara påståenden och inte kan ifrågasättas.”
Tyvärr kräver inte P5 + 1  klargörande från Iran om dess tidigare militära verksamhet som ett krav i sitt interimsavtal med Iran 2013. Ursprungligen då interims överenskommelsen nåddes, sände Vita Hust ett ”faktablad” som angav att USA förstod att Iran skulle behöva ta itu med de militära dimensionerna av sitt kärnenergiprogram, däribland Parchin frågan.
Men det hände inte och ändå gick P5 + 1 med Iran, främst med fokus på urananrikning, och här bara delvis. En högt uppsatt amerikansk tjänsteman, som föredrog att vara anonym, betonade i en februari 2014 presskonferens i Wien, att denna viktiga fråga om Irans tidigare militära verksamhet var mellan IAEA och Iran, men var inte en del av överenskommelserna mellan P5 + 1 och Iran . Parchin illustrerade den iranska tendensen att gömma anläggningar från väst som senare upptäcks. Det visade varför det var så svårt att lita på iranierna att hålla sina skriftliga avtal.
Faktum Parchin var inte det enda problemet. Denna tisdag, den 24 februari, MEK – den iranska oppositionsgruppen som i det förflutna avslöjade många av Irans hemliga anläggningar, som Natantz och Arak – gjorde ännu en uppenbarelse om Irans kärntekniska program under en presskonferens i Washington. Det avslöjade en underjordisk anläggning nära Teheran kallad Lavizan-3, där Iran i hemlighet utvecklar en ny generation av centrifuger som kan anrika uran vid mycket högre hastigheter. [Ointressant för svenska media.]
USA har i flera år känt till om snabbare iranska centrifuger, men frågan som uppstår ur denna senaste uppenbarelse varför Iran var fast besluten att hålla produktionen av dessa snabba centrifuger en hemlighet. Kanske var anläggningen en del av ett parallellt kärnenergiprogram som skulle tillåta Iran att bryta sig ur eventuella begränsningar som inletts av det internationella samfundet i framtiden.
Det nya avtalet mellan Iran och P5 + 1 i sitt nuvarande tillstånd kommer att lämna Irans massiva kärnvapen-infrastruktur i stort sett intakt. Men om Parchin lär väst någon lektion, är det att Iran inte har lagt sina beväpningsansträngningar på förhandlingsbordet, inte heller kommer det. Inte heller har det gått med på att låta sina enorma ballistiska robotar att bli föremål för diskussion. Därför har israeliska talesmän sagt att Iran kommer att vara på tröskeln till att ha kärnvapen, och kan beskrivas som en tröskel-kärnkraft.Otvivelaktigt finns det de i väst som är övertygade om att om Iran bryter sitt avtal och passerar tröskeln att montera ett kärnvapen skulle det omedelbart stå inför en stark reaktion som kan omfatta användning av våld. [FN:s Kapitel VII.]

Det finns ett enormt problem för alla som tror att det här sista steget att montera ett kärnvapen tillförlitligt kan upptäckas. Tidigare gjorde amerikanska försvarsministern Robert Gates detta den 11 april 2010, då han dök upp på det amerikanska nyhetsprogrammets ”Meet the Press”. Han förklarade: ”Om deras politik är att gå till tröskeln men inte montera ett kärnvapen, hur ska du visa att de inte har monterat det,  jag vet inte hur man skulle kontrollera det?”. Gates förstod hur underrättelseinsamling fungerade sedan han var chef för CIA under 1990-talet.
Den tidigare chefen för CIA, Michael Hayden, nådde en liknande slutsats i vittnesmål som han gav inför representanthusets utrikesfrågor Nov 20, 2014. Han berättade för kongressledamöter rakt på sak: ”Frånvarande en invasiv inspektion, med frihet att besöka alla platser med kort varsel, kan amerikanska underrättelsetjänsten inte ge tillräcklig varning för iranska kärntekniska utvecklingen. ” [Medan Obongon spelar golf.]
Kort sagt, skulle Iran skaffa kärnvapen utan att upptäckas om inte ett framtida avtal gav väst rätt att röra sig över hela Iran med kort notis. Med tanke på kampen om Parchin och andra webbplatser, finns det inget som tyder på att väst kommer att ha en inspektionsregim av detta slag.

The world moves toward a bad deal

Just last week, the International Atomic Energy Agency, which monitors Iran’s declared nuclear facilities, issued its latest report. As in previous reports, Iran’s stock of low-enriched uranium from all its nuclear facilities together continues to grow — it is now understood to be at 14,174 kilograms (31,248 pounds).

The report does not say this, but a quick calculation leads to the following disturbing conclusion: The roughly 8,000 kilograms (17,637 pounds) of that amount that are already in a gaseous form and can be injected into centrifuges for further enrichment are sufficient for at least seven atomic bombs. The speed with which the Iranians could do this largely depends on the number of centrifuges any future agreement will allow them to keep.

But the most disturbing part of the new report has to do with the ongoing concern of the IAEA with what it calls ”the possible military dimensions” of the Iranian nuclear program. It refers to ”undisclosed nuclear related activities,” which involve military-related organizations. According to the report, these activities include ”the development of a nuclear payload for a missile.” In other words, Iranian work on a nuclear warhead.

The IAEA refers to a detailed study it presented a few years ago in 2011 on this subject. At that time the IAEA disclosed that the Iranians were working on ”the removal of the conventional high explosive payload from the warhead of the Shahab 3 missile and replacing it with a spherical nuclear payload.” The Shahab 3 missile, which became operational in the Iranian armed forces in 2003, has a range of 1,300 kilometers (808 miles) and can reach Israel even when launched from Iranian territory.

The Shahab 3 has also been regularly displayed in Iranian military parades. On the missile carrier, on which it is transported, there is usually a sign attached stating that ”Israel must be wiped off the map” (as was the case in 2004) or that ”Israel must be destroyed ” (as in 2013).

By presenting the data it possessed on the possible military dimensions of the Iranian nuclear program, the IAEA completely contradicted Iran’s claim that it is only enriching uranium for civilian purposes, like the production of electricity from nuclear reactors. In 2011, the IAEA carefully checked the sensitive information it acquired about ”a nuclear explosive device” and concluded it was ”credible.” Now in its latest 2015 report, the IAEA added that it had since that time received more information that ”further corroborated the analysis” from 2011.

Yet according to the latest IAEA report from last week, Iran was still hiding its military program. It refused to provide any details about the concerns raised in past IAEA reports. It also refused to give the IAEA access to its Parchin weapons facility, which the West had repeatedly requested.

Instead, Tehran tampered with the site making verification of any work on nuclear weapons more difficult for inspectors in the future: The Iranians poured asphalt on large areas inside of the Parchin complex, making soil samples for checking the presence of radioactivity hard to obtain. With no baseline on how far the Iranians have progressed in their weapons work, there is no way the new agreement can cover the whole issue of weaponization, leaving a huge hole in any agreement.

Iran dismissively stated that all these issues related to its military program were ”mere allegations and do not merit consideration.”

Unfortunately, the P5+1 did not put the clarification by Iran of its past military activities as a requirement in its interim agreement with Iran in 2013. Originally, when the interim agreement was reached, the White House put out a ”fact sheet” stating that the U.S. understood that Iran would have to address the military dimensions of its nuclear program, including the Parchin issue.

But that did not happen and nonetheless the P5+1 progressed with Iran nonetheless, focusing mainly on uranium enrichment, and here only partly. A senior U.S. official, who preferred to remain anonymous, stressed in a February 2014 press conference in Vienna, that this important issue of Iran’s past military activities was between the IAEA and Iran but was not part of the understandings between the P5+1 and Iran. Parchin illustrated the Iranian tendency to hide facilities from the West that were later discovered. It showed why it was so difficult to trust the Iranians to keep their written agreements.

Indeed, Parchin was not the only problem. This Tuesday, on Feb. 24, the MEK — the Iranian opposition group that disclosed in the past many of Iran’s secret facilities, like Natantz and Arak — made yet another revelation about the Iranian nuclear program during a press conference in Washington. It uncovered an underground facility near Tehran called Lavizan-3, where Iran was secretly developing a new generations of centrifuges that could enrich uranium at much greater speeds.

The U.S. has known for years about faster Iranian centrifuges, but the question that arises from this latest revelation is why Iran was determined to keep the production of these fast centrifuges a secret. Perhaps, the facility was part of a parallel nuclear program which would allow Iran to break out of any limitations that were instituted by the international community in the future.

The new agreement between Iran and the P5+1 that is presently being completed will leave Iran’s massive nuclear infrastructure largely intact. But if Parchin teaches the West any lesson, it is that Iran has not put its weaponization efforts on the negotiating table, nor will it. Neither has it agreed to allow its huge ballistic missile forces to become a subject of discussion. For that reason, Israeli spokespeople have been saying that Iran will be at the threshold of having nuclear weapons, and can be described as a threshold nuclear power. Undoubtedly, there are those in the West who are convinced that if Iran violates its agreement and crosses the threshold to assemble a nuclear weapon it would immediately face a strong reaction which could include the use of force.

There is an enormous problem for anyone who thinks that this last stage of assembling a nuclear weapon can be reliably detected. Former U.S. Defense Secretary Robert Gates made this point on April 11, 2010, when he appeared on the American news show ”Meet the Press.” He stated: ”If their policy is to go to the threshold but not assemble a nuclear weapon, how do you tell they have not assembled? I don’t know how you would verify that.” Gates understood how intelligence collection worked since he was head of the CIA in the 1990s.

The former head of the CIA, Michael Hayden, reached a similar conclusion in testimony he gave before the House Foreign Affairs Committee on Nov. 20, 2014. He told the Congressmen bluntly: ”Absent an invasive inspection regime, with freedom to visit all sites on short notice, American intelligence cannot provide adequate warning of Iranian nuclear developments.”

In short, Iran could acquire nuclear weapons without being detected unless a future agreement gave the West the right to move all over Iran with little notification. Given the struggle over Parchin and other sites, there is no indication that the West will have an inspection regime of this sort.

Om The Golani Snowman

I am an international spy, selling my goods to the highest bidder.
Detta inlägg publicerades i Iran, Israel, Kerry, Mellanöstern, Obama. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s