Caroline Glick: Netanyahu har slutat ödmjuka sej för Obama.

FREDAG 27 FEBRUARI, 2015

Caroline Glick
Det är svårt att få armarna runt den envisa beslutsamheten hos premiärminister Benjamin Netanyahu i dag. För de flesta av de nio år han verkat som Israels ledare, först 1996-1999 och nu sedan 2009, har Netanyahu ryggat inför konfrontationer eller gett vika under tryck. Han undertecknade avtal med palestinierna han visste palestinierna  aldrig skulle uppfylla i hopp om att vinna stöd från fientliga amerikanska administrationer och skaka upp patologiskt hatiska israeliska vänstermedia.

Under senare år släppte han terroristmördare från fängelset. Han upphävde judisk äganderätt i Jerusalem, Judeen och Samarien. Han gick med på att stödja inrättandet av en palestinsk stat väster om Jordanfloden. Han gick med på att hålla palestinierna i Gaza fri el medan de förde krig mot Israel. Han gjorde alla dessa saker i ett försök att tillmötesgå USA:s president Barack Obama och vinna över medierna, samtidigt hålla vänsterpartierna i sina koalitioner glada.
För hans del, de senaste sex åren har Obama undergrävt Israels nationella säkerhet. Han har offentligt förödmjukat Netanyahu upprepade gånger.
Han har delegitimerat Israels existens, omfamnat jihadistlögnen att Israels existens är produkten av post-Förintelsens europeiska skuldkänslor snarare än 4000 år av judisk historia.
Han och hans företrädare har understött de krafter som försöker föra ekonomisk krigföring mot Israel, upprepade gånger indikerat att tillämpningen av ekonomiska sanktioner mot Israel – olagliga enligt Världshandelsorganisationen fördrag – är en naturlig reaktion på Israels ovilja att böja sig för varje palestinsk efterfrågan.
Detsamma gäller för rörelsen att förneka legitimiteten av Israels existens. Ledande förvaltningstjänstemän har hotat att Israel blir illegitimt om de vägrar att överlämna sig till palestinska krav.
Förra sommaren stod Obama i öppen maskopi med Hamas terroristkrig mot Israel. Han försökte tvinga Israel att acceptera vapenvilans termer som skulle ha uppgått till en ovillkorlig kapitulation till Hamas krav på öppna gränser och det fria flödet av medel till terroristgruppen. Han införde ett partiellt vapenembargo mot Israel mitt i kriget. Han avbröt flygtrafiken till Ben-Gurion International Airport i bestickande och mycket skadligt termer i en öppen handling av ekonomisk krigföring mot Israel.
Och ändå, trots Obamas skandalösa behandling av Israel, har Netanyahu fortsatt att skyla över skillnader i det offentliga och tackar Obama för den lilla han har gjort för Israels räkning. Han gör alltid en punkt av att tacka Obama för att enas om kongressen:s krav på att fortsätta att finansiera Iron Dome missilförsvarssystem (även om Obama har sökt flera gånger att hugga av finansieringen för projektet).
Obamas politik som är fientligt inställd till Israel är inte begränsad till hans ovillkorliga stöd för palestinierna i deras kampanj mot Israel. Obama chockade hela israeliska försvarsgemenskapen när han stödde störtandet av Egyptens president Hosni Mubarak, trots Mubaraks pålitlighet som amerikansk allierad i kriget mot islamistisk terrorism, och som väktare av både Egyptens fredsavtal med Israel och säkerhet och frihet till sjöss för trafiken i Suezkanalen.
Obama stödde Mubaraks störtande trots att den enda politiska kraft i Egypten kunde ersätta honom var det Muslimska Brödraskapet, som syftarpå förstörelsen av Israel och är det ideologiska hemmet och lekområdet för jihadistiska terroristgrupper, inklusive al-Qaida och Hamas. Obama stödde sedan Muslimska Brödraskapets regim även som dåvarande presidenten Muhammad Mursi tog konkreta åtgärder för att omvandla Egypten till en islamistisk, jihadiststat och avsluta Egyptens fred med Israel. [Vi minns hur Bildt sände Morsi lyckönskningstwitters.]
Israeler var eniga i vårt motstånd mot Obamas agerande. Men Netanyahu sade ingenting offentligt i kritik av Obamas destruktiva, farliga politik.
Han höll sin tunga i hopp om att vinna Obama över genom tyst diplomati.
Han höll sin tunga, eftersom han trodde att skadan Obama orsakade Israel inte var irreversibel i de flesta fall. Och det var bättre att behålla skenet av goda relationer, i hopp om att faktiskt uppnå dem, än att exponera sprickorna i USA och Israels band orsakade av Obamas enorma fientlighet mot Israel och av hans strategiska närsynthet, som hotade både Israel och USA:s övriga regionala allierade.
Och ändå, idag sätter Netanyahu, seriella medhållaren, allt på spel. Han kommer inte att rymma. Han kommer inte bli mobbad. Han kommer inte att hotas, även som alla de befogenheter som han har vant sig vid i deras försök att få honom på knä, – Obama-administrationen, Amerikas judiska vänster, de israeliska medierna, och Laborpartiet som vrålar alltmer gällt och hotfullt i sina attacker mot honom.
Som han har klargjort i dagliga uttalanden, är Netanyahu övertygad om att vi har nått en brytpunkt i våra relationer med Obama-administrationen, där det inte längre är möjligt att tillfredsställa honom.
Obamas enda politik som Netanyahu aldrig har godtagit att antingen offentligt eller privat är hans politik att ta emot Iran.
Efter Obamas första dagar i regeringsställning, har Netanyahu varnat öppet och bakom stängda dörrar om Obamas plan att skapa en kärnvapenaffär med Iran är farligt. Och allt eftersom åren har gått, och längderna Obama är beredd att gå för att blidka Irans nukleära ambitioner har satt sina spår på regionen, har Netanyahus varningar blivit starkare och mer brådskande.
Netanyahu har varit tydlig sedan hans första tid i jobbet på 1990-talet, att Irans kärnkraftsprogram – liksom dess program för ballistiska robotar – utgör ett hot mot Israels existens. Han har aldrig vacklat från sin position att Israel inte kan acceptera ett Iran beväpnas med kärnvapen.
Fram Obamas tillträde, och i allt eskalerande grad tills hans omval i 2012, att förhindra Iran från att skaffa kärnvapen har varit en så självklar nödvändighet bland både israeler och amerikaner som Netanyahus rättframma förkastande av kärnkraftsaffären där Iran skulle tillåtas att behålla komponenterna i sitt kärnenergiprogram var okontroversiellt. I vissa israeliska kretsar har hans skarpa motstånd mot Irans förvärv av nukleär kapacitet var föremål för hån, med kritiker insisterar att han stod stark på något okontroversiellt samtidigt som knäckfrågor som förhandlingar med palestinierna har fått gå bara, där han skulle ha stått stark.
Men nu ser vi att långt ifrån att vara en opportunist, är Netanyahu en ledare av historiska dimensioner. Under de senaste två åren, i syfte att nå en överenskommelse, har Obama gjort det möjligt för Iran att ta över Irak, Syrien, Libanon, och Jemen. För första gången sedan 1974, på grund av Obamas politik, är Golanhöjderna en aktiv front i kriget mot Israel, med iranska militärer befallande syriska och Hizbollahs styrkor längs gränsen. [Israel tvingas nu bygga en mur där.]
Irans målmedvetna hängivenhet till sitt mål att bli en regional stormakt och sitt engagemang för sitt yttersta mål att förstöra USA håller på att aktiveras av Obamas politik av medgivande. Ett Iran i besittning av en kärnvapenarsenal är ett Iran som inte bara kan förstöra Israel med bara en eller två stridsspetsar. Det kan göra det omöjligt för Israel att svara på konventionell aggression som utförs av terroriststyrkor och andra som arbetar under ett iransk kärnvapenparaply.
Medan Israel kan överleva Obama på den palestinska fronten genom att maska, vänta ut honom och blidka honom om möjligt, och kan även överleva hans stöd för Hamas genom att göra gemensam sak med den egyptiska militären och regeringen av president Abdel Fattah al-Sissi, skadan med Obamas avsedda affär med Iran kommer att orsaka Israel kommer att vara oåterkallelig. I samma ögonblick som Obama ger Iran en väg till en kärnvapenarsenal – och villkoren i avtalet som Obama har erbjudit Iran genom att bevilja Iran en obehindrad väg till kärnkraft – en framtida amerikanska administrationen kommer att bli hårt pressad att sätta anden tillbaka i flaskan .
För hans insatser för att förhindra irreparabel skada för Israel utsätts Netanyahu för de mest brutala och våldsamma attackerna någon israelisk ledare någonsin har utsatts för av en amerikansk administration och dess politiska allierade. De får hjälp i sina ansträngningar genom en skamlös israelisk opposition som är beredd att äventyra framtiden för landet, för att gripa den politiska makten.
Varje dag ger en annan dos av övergrepp. Onsdag var det nationella säkerhetsrådgivaren Susan Rice som anklagade Netanyahu att förstöra USA:s relationer med Israel. Statssekreterare John Kerry effektivt kallade honom en seriell alarmerande lögnare och krigshetsare.
För sin del – kongress- Black Caucus ser som sin uppgift att sabotera Netanyahus tal inför de gemensamma kamrarna i kongressen genom att gå ut i mitten, vilket symboliskt anklagar ledaren för Mellanösterns enda liberala demokrati, för rasism, och ledaren för de mest förföljda människor i mänsklighetens historia.
Radikala vänsterföreträdare som råkar vara judiska, som Jan Schakowsky från suburban Chicago och Steve Cohen i Memphis, ansluter sig till Netanyahus boycotters för att ge en patina av judisk legitimitet till en förvaltning vars centrala utrikespolitik hotar livskraften i den judiska staten.
Som för Netanyahus inhemska motståndare, är deras beteende helt enkelt oförlåtliga. I Israels timme av fara, bara veckor innan Obama avser att ingå sitt kärnvapenaffär med mullorna som äventyrar Israels existens, insisterar Labors ledare Yitzhak Herzog  på att hans främsta uppgift är att besegra Netanyahu.
Och så långt som Iran är berördt, antingen han tror att Netanyahu kommer att lyckas med sitt uppdrag att spåra ur affären med eller utan hans stöd, eller btyr han sig inte. Men Herzogs förkastande av Netanyahus böner att han reser med honom till Washington nästa vecka, och hans ihärdiga attacker mot Netanyahu för att vägra ta emot vänsterpacket visar att han är både en opportunist och fullständigt ovärdig en ledande roll i det här landet.
Netanyahu kommer inte till Washington nästa tisdag för att varna kongressen mot Obamas kärnvapenaffär med Iran, för att han söker en kamp med Obama. Netanyahu har ägnat de senaste sex åren att undvika ett slagsmål med Obama, ofta till ett högt pris för Israels nationella säkerhet och till sin egen politiska ställning.
Netanyahu kommer till Washington nästa vecka eftersom Obama har lämnat honom inget val. Och alla anständiga människor av god vilja skulle stödja honom, och de som inte gör det, och de som är tysta, bör kallas ut för deras förräderi och feghet.

 

In Israel’s hour of need

Friday, February 27th, 2015

It is hard to get your arms around the stubborn determination of Prime Minister Benjamin Netanyahu today. For most of the nine years he has served as Israel’s leader, first from 1996 to 1999 and now since 2009, Netanyahu shied away from confrontations or buckled under pressure. He signed deals with the Palestinians he knew the Palestinians would never uphold in the hopes of winning the support of hostile US administrations and a fair shake from the pathologically hateful Israeli media.

In recent years he released terrorist murderers from prison. He abrogated Jewish property rights in Jerusalem, Judea, and Samaria. He agreed to support the establishment of a Palestinian state west of the Jordan River. He agreed to keep giving the Palestinians of Gaza free electricity while they waged war against Israel. He did all of these things in a bid to accommodate US President Barack Obama and win over the media, while keeping the leftist parties in his coalitions happy.

For his part, for the past six years Obama has undermined Israel’s national security. He has publicly humiliated Netanyahu repeatedly.

He has delegitimized Israel’s very existence, embracing the jihadist lie that Israel’s existence is the product of post-Holocaust European guilt rather than 4,000 years of Jewish history.

He and his representatives have given a backwind to the forces that seek to wage economic warfare against Israel, repeatedly indicating that the application of economic sanctions against Israel – illegal under the World Trade Organization treaties – are a natural response to Israel’s unwillingness to bow to every Palestinian demand. The same goes for the movement to deny the legitimacy of Israel’s very existence. Senior administration officials have threatened that Israel will become illegitimate if it refuses to surrender to Palestinian demands.

Last summer, Obama openly colluded with Hamas’s terrorist war against Israel. He tried to coerce Israel into accepting ceasefire terms that would have amounted to an unconditional surrender to Hamas’s demands for open borders and the free flow of funds to the terrorist group. He enacted a partial arms embargo on Israel in the midst of war. He cut off air traffic to Ben-Gurion International Airport under specious and grossly prejudicial terms in an open act of economic warfare against Israel.

And yet, despite Obama’s scandalous treatment of Israel, Netanyahu has continued to paper over differences in public and thank Obama for the little his has done on Israel’s behalf. He always makes a point of thanking Obama for agreeing to Congress’s demand to continue funding the Iron Dome missile defense system (although Obama has sought repeatedly to slash funding for the project).

Obama’s policies that are hostile to Israel are not limited to his unconditional support for the Palestinians in their campaign against Israel. Obama shocked the entire Israeli defense community when he supported the overthrow of Egyptian president Hosni Mubarak, despite Mubarak’s dependability as a US ally in the war on Islamist terrorism, and as the guardian of both Egypt’s peace treaty with Israel and the safety and freedom of maritime traffic in the Suez Canal.

Obama supported Mubarak’s overthrow despite the fact that the only political force in Egypt capable of replacing him was the Muslim Brotherhood, which seeks the destruction of Israel and is the ideological home and spawning ground of jihadist terrorist groups, including al-Qaida and Hamas. Obama then supported the Muslim Brotherhood’s regime even as then-president Mohamed Morsi took concrete steps to transform Egypt into an Islamist, jihadist state and end Egypt’s peace with Israel.

Israelis were united in our opposition to Obama’s behavior. But Netanyahu said nothing publicly in criticism of Obama’s destructive, dangerous policy.

He held his tongue in the hopes of winning Obama over through quiet diplomacy.

He held his tongue, because he believed that the damage Obama was causing Israel was not irreversible in most cases. And it was better to maintain the guise of good relations, in the hopes of actually achieving them, than to expose the fractures in US-Israel ties caused by Obama’s enormous hostility toward Israel and by his strategic myopia that endangered both Israel and the US’s other regional allies.

And yet, today Netanyahu, the serial accommodator, is putting everything on the line. He will not accommodate. He will not be bullied. He will not be threatened, even as all the powers that have grown used to bringing him to his knees – the Obama administration, the American Jewish Left, the Israeli media, and the Labor party grow ever more shrill and threatening in their attacks against him.

As he has made clear in daily statements, Netanyahu is convinced that we have reached a juncture in our relations with the Obama administration where accommodation is no longer possible.
Obama’s one policy that Netanyahu has never acquiesced to either publicly or privately is his policy of accommodating Iran.

Since Obama’s earliest days in office, Netanyahu has warned openly and behind closed doors that Obama’s plan to forge a nuclear deal with Iran is dangerous. And as the years have passed, and the lengths Obama is willing to go to appease Iran’s nuclear ambitions have been left their marks on the region, Netanyahu’s warnings have grown stronger and more urgent.

Netanyahu has been clear since his first tenure in office in the 1990s, that Iran’s nuclear program – as well as its ballistic missile program – constitutes a threat to Israel’s very existence. He has never wavered from his position that Israel cannot accept an Iran armed with nuclear weapons.

Until Obama entered office, and to an ever escalating degree until his reelection in 2012, preventing Iran from acquiring nuclear weapons has been such an obvious imperative among both Israelis and Americans that Netanyahu’s forthright rejection of any nuclear deal in which Iran would be permitted to maintain the components of its nuclear program was uncontroversial. In some Israeli circles, his trenchant opposition to Iran’s acquisition of nuclear capabilities was the object of derision, with critics insisting that he was standing strong on something uncontroversial while buckling on issues like negotiations with the Palestinians, where he should have stood strong.

But now we are seeing that far from being an opportunist, Netanyahu is a leader of historical dimensions. For the past two years, in the interest of reaching a deal, Obama has enabled Iran to take over Iraq, Syria, Lebanon, and Yemen. For the first time since 1974, due to Obama’s policies, the Golan Heights is an active front in the war against Israel, with Iranian military personnel commanding Syrian and Hezbollah forces along the border.

Iran’s single-minded dedication to its goal of becoming a regional hegemon and its commitment to its ultimate goal of destroying the US is being enabled by Obama’s policies of accommodation. An Iran in possession of a nuclear arsenal is an Iran that can not only destroy Israel with just one or two warheads. It can make it impossible for Israel to respond to conventional aggression carried out by terrorist forces and others operating under an Iranian nuclear umbrella.

Whereas Israel can survive Obama on the Palestinian front by stalling, waiting him out and placating him where possible, and can even survive his support for Hamas by making common cause with the Egyptian military and the government of President Abdel Fattah al-Sissi, the damage Obama’s intended deal with Iran will cause Israel will be irreversible. The moment that Obama grants Iran a path to a nuclear arsenal – and the terms of the agreement that Obama has offered Iran grant Iran an unimpeded path to nuclear power – a future US administration will be hard-pressed to put the genie back in the bottle.

For his efforts to prevent irreparable harm to Israel Netanyahu is being subjected to the most brutal and vicious attacks any Israeli leader has ever been subjected to by an American administration and its political allies. They are being assisted in their efforts by a shameless Israeli opposition that is willing to endanger the future of the country in order to seize political power.

Every day brings another serving of abuse. Wednesday National Security Adviser Susan Rice accused Netanyahu of destroying US relations with Israel. Secretary of State John Kerry effectively called him a serial alarmist, liar, and warmonger.

For its part, the Congressional Black Caucus reportedly intends to sabotage Netanyahu’s address before the joint houses of Congress by walking out in the middle, thus symbolically accusing of racism the leader of the Middle East’s only liberal democracy, and the leader of the most persecuted people in human history.

Radical leftist representatives who happen to be Jewish, like Jan Schakowsky of suburban Chicago and Steve Cohen of Memphis, are joining Netanyahu’s boycotters in order to give the patina of Jewish legitimacy to an administration whose central foreign policy threatens the viability of the Jewish state.

As for Netanyahu’s domestic opponents, their behavior is simply inexcusable. In Israel’s hour of peril, just weeks before Obama intends to conclude his nuclear deal with the mullahs that will endanger Israel’s existence, Labor leader Yitzhak Herzog insists that his primary duty is to defeat Netanyahu.

And as far as Iran is concerned, he acts as a free loader ad a spoiler. Either he believes that Netanyahu will succeed in his mission to derail the deal with or without his support, or he doesn’t care. But Herzog’s rejection of Netanyahu’s entreaties that he join him in Washington next week, and his persistent attacks on Netanyahu for refusing accommodate that which cannot be accommodated shows that he is both an opportunist and utterly unworthy of a leadership role in this country.

Netanyahu is not coming to Washington next Tuesday to warn Congress against Obama’s nuclear deal with Iran, because he seeks a fight with Obama. Netanyahu has devoted the last six years to avoiding a fight with Obama, often at great cost to Israel’s national security and to his own political position.

Netanyahu is coming to Washington next week because Obama has left him no choice. And all decent people of good will should support him, and those who do not, and those who are silent, should be called out for their treachery and cowardice.

Om The Golani Snowman

I am an international spy, selling my goods to the highest bidder.
Detta inlägg publicerades i Caroline Glick, Iran, Netanyahu, Obama, USA. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s