Israels val och USA:s misslyckanden.

http://pjmedia.com/spengler/2013/01/21/israels-choices-and-americas-failure/?singlepage=true

Spengler 21 januari 2013

Ett antal kommentatorer har dragit en parallell mellan Israels nationella val på tisdag och bildandet av en nationell enhetsregering strax före Israels förebyggande attack mot Egypten i juni 1967. Trots stränga varningar om motsatsen från Johnson-administrationen att det var en dödlig risk, vann Israel sexdagarskriget. Beslutet att attackera föregicks av veckor av ångestdebatt. Premiärminister Benjamin Netanyahu väntas på motsvarande sätt bilda en nationell enhetsregering efter valet, med den moraliska auktoriteten att attackera Iran.



En stor skillnad är tydlig, mellan det kalla krigets miljö 1967, när USA fruktade en upptrappning av en Mellanösternkonflikt till en global konfrontation med Sovjetunionen, och världen av 2013, där USA:s konkurrenter har en marginell roll i Mellanöstern. Johnsonadministrationen fruktade att Israel kunde störa dess beräkningar om det kalla kriget och ge fördelar till Ryssland. Till viss del realiserades dessa farhågor  (Egypten vände sig mot Ryssland kulminerade i 1973 attacken mot Israel), men fördelen Amerika drog från sin allians med regionens starkaste makt mer än väl uppvägde andra överväganden. Vad har Obama-administrationen att förlora på en israelisk attack mot Iran idag? Ingenting verkar det, förutom sina egna illusioner. Det är mycket lättare för Israel att bortse från amerikanska varningar idag än det var 1967. Lyndon Johnson var verkligen sympatiserat inställd mot Israel men oroade sig för spridningseffekter i det kalla kriget. Obama har inget att förlora mer än hans illusioner.



Som Shai Feldman skriver i det aktuella numret av National Interest:


Förutsatt att det israeliska valet den 22 januari kommer att följas av 3-6 veckors förhandlingar om bildandet av landets nästa regeringskoalition kommer Israels nya regering att sväras in någon gång mellan mitten av februari och mitten av mars 2013. Vid det laget är beslutsprocessen påverkad av Irans kärntekniska insatser som kan komma att påverkas av två faktorer: En är den förväntade fortsatta utvecklingen av Irans kärnenergiprogram. Den andra är de troliga ansträngningar USA kommer att göra för att nå en förhandlingslösning av kärnvapenkrig med Iran.

Om takten i Irans urananrikning projiceras in i de kommande sex till nio månaderna kommer i slutet av våren eller början av sommaren 2013 Iran sannolikt att ha tillräckligt med uran anrikat till 3,5 procent och 20 procent för att möjliggöra byggandet av cirka 2-3 bomber inom 2 -3 månader efter det att ett beslut att göra så tas. Vid den tidpunkten kommer israeliska ledare att bli osäkra på i vilken utsträckning skillnaden mellan en kärnvapen-kapabel och kärnvapenägande Iran att förbli relevant. Även de mer försiktiga, balanserade och sansade i det israeliska försvaret och underrättelsecheferna kommer då att bli mycket nervösa, skulle som så mycket sedan vila på förmågan att detektera beslutet hos Irans högste ledare att beställa produktion av kärnvapen.



Men en förmodad israelisk attack mot Iran kommer att köra in i en vägg av motstånd från Obama-administrationen, tillägger Feldman, som kommer att göra:


… Ett heroiskt USA-lett försök att förhandla fram ett seriöst avtal med Iran för att förhindra dem från att ”bli nukleära.” Detta arbete kommer att motiveras av Obama-administrationens bedömning att efter de långa krigen i Irak och Afghanistan är USA krigstrött, att även en begränsad militär attack mot Irans kärntekniska anläggningar kan eskalera, vilket kräver ett annat stort amerikanskt militärt åtagande i Mellanöstern, och att med tanke på tillståndet i den amerikanska ekonomin och de nationella ekonomierna i USA:s viktigaste handelspartner, kan en militär attack som syftar på att förhindra Iran från att skaffa kärnvapen, vara alltför kostsam. Med tanke på sina positioner i denna fråga pekar de nyligen aviserade nomineringarna av senator John Kerry och tidigare senator Chuck Hagel som nästa amerikanska statssekreterare och försvar, respektive, på denna sannolika strävan.



Feldmans sammanfattning är korrekt, men nedslående: insatserna för USA är triviala i dag jämfört med riskerna 1967 på höjden av det kalla kriget.



Den dåliga nyheten är att allt Obama-administrationen har gjort i regionen har misslyckats, de goda nyheterna är att det inte spelar någon roll eftersom det inte finns någon global motståndare som kan vända amerikanska politiska misslyckanden i strategiska bakslag:



1) Västvärldens ansträngningar att bilda en alternativ regering till Basher al-Assads ohyggliga regim fortsätter att stövla fram. Den syriska oppositionen kan inte ens välja en regering i exil, trots omfattande amerikanskt tryck, än mindre styra en upproriskhet som domineras av radikala jihadister. Syriens minoriteter, däribland kristna, druser och kurder, klamrar fortfarande fast vid Assad-regimen av rädsla för att Sunni jihadister skulle vara ännu värre. Som New York Times uttryckte det fint i morse:



Samlingspartiet för den syriska revolutionära och oppositionen, den viktigaste oppositionsgruppen i exil, samlades på lördagen för att försöka forma en övergångsregering. Medan organisationen har vunnit ett brett erkännande bland sina utländska uppbackare som Syriens enda legitima representant, har det ännu inte något grundat stöd bland rebellerna som kämpar på marken eller har börjat planera för en post-Assad framtid. De västerländska och arabiska nationerna som pressade Assads motståndare till en omorganisation förra året hade uppmanat koalitionen att välja en premiärminister, men ingen kandidat har vunnit ett samförstånd. ”



2) Den libyska kriget har lämnat Amerika med en död ambassadör och en myriad av jihadister som sprider sig ut genom Sahel med gräddan av överste Gaddafis arsenal. Istället för en motbjudande men försiktig regim i Libyen, har Amerika och dess allierade en metastaserad stam av våldsamma jihadister som angriper Sahel och potentiellt Västafrika.



3) Washingtons beslut att stödja muslimska brödraskapets regim i Kairo har blivit ett stort besvär. Kairo bör röstas för ”minst chans att lyckas” i årsboken för världens regeringar. President Mohamed Morsi är markerad inte bara som en Jude-hatare (som inte förvånade någon) men en varelse från mörka medeltiden, sprutande paranoidt vansinne om judarna, som det gamla skämtet om definitionen av en antisemit, om man hatar judarna mer än vad som är absolut nödvändigt för att stanna i arabisk politik. 



Egyptens ekonomiska situation, under tiden, fortsätter att försämras. Enligt Reuters köpte Egypten endast hälften av oljan de behöver för det första kvartalet eftersom de inte har tillräckligt med kontanter, och det är efter det att mer än 10% av deras kraftverk har varit inaktiva i december på grund av brist på bränsle. Devalveringen av valutan (med 10% under den senaste månaden) kommer att höja priset på nödvändigheter för en redan desperat befolkning. IMF erbjuder Egypten $4.8 miljarder på villkor att de skär det offentliga underskottet till hälften nästa sommar, vilket innebär drastiska nedskärningar i subventioner. Med tanke på att ungefär hälften av egyptierna lever på mindre än 2 dollar per dag och lever på bidrag, är det tufft.



Med Syrien och Egypten i kaos är tanken att palestinierna skulle komma att bli en partner för fred inom överskådlig framtid, nyckfull. Jag har inte träffat en enda israel i ansvarig ställning i regeringen och den privata sektorn som köpt in den stora villfarelsen av en ”arabisk vår”. Tvärtom är hela Israels uppfattning frustration av att amerikaner i båda partierna förföljde bubblan av arabisk demokrati.



Å andra sidan:



1) USA:s närmaste arabiska allierade, Saudiarabien och Jordanien, skulle  bli glada om Israel skulle bomba Iran, som vi vet från Wikileaks telegram och andra källor.



2) Turkiet skulle huffa och puffa om den sionistiska aggressionen, garanterat, men Ankara skulle lättas om man inte behövde oroa sig för en nukleär granne.



3) Ryssland skulle bli glad, även om de inte skulle säga det offentligt. Schackspelarna i Kreml gillar inte ett nukleärt utspel på sin södra flank.



4) Tyskland skulle gnälla över en ensidig Israelisk åtgärd, men det skulle inte bli någon förändring i tysk-israeliska relationer.



Minus kärnvapen är Irans förmåga att orsaka skada på USA ganska begränsad (det kan orsaka stor skada på Israel direkt eller genom sina ombud i Libanon och Gaza, dock). Iran kan inte stänga sundet i Hormuzsundet, åtminstone inte särskilt länge. Dess repressaliekapacitet kommer att begränsas till ett fåtal terrordåd. Om Israel verkligen kan neutralisera Irans nukleära kapacitet för en längre tid, kommer det att ge Amerika och dess allierade en enorm fördel.



En israelisk attack på Iran skulle orsaka maximal skada på utopiska illusioner hos Obama-administrationen. Vad som kvalificerar Chuck Hagel för det högsta Pentagonjobbet i en andra Obama-administrationen, tror jag, är att han delar Obamas lidelsefulla engagemang för global kärnvapennedrustning. Han är en framstående aktör i Global Zero kampanj för världens kärnvapennedrustning och styrelseledamot i Ploughshares, en pro-nedrustningsorganisation. Under 2010 godkändde Obama-administrationen  en egyptisk plan för ett kärnvapenfritt Mellanöstern (dvs en ensidig nedrustning av Israel). Jag förväntar mig att Obama återvänder till denna agenda under 2013.



Medan Obamas Vita Hus leker med utopiska fantasier, brinner Mellanöstern. Israel har en tydligare chans med Iran än någon gång under de senaste tio åren. Med Assadregimen so mhänger sej fast i naglarna, är sannolikheten för repressalier från Syrien noll. Hizbollahs förmåga och vilja att anfalla Israel med dess betydande missilkapacitet begränsas också av Assads nöd. Risken för krig med Syrien var alltid en begränsande faktor i Israels förmåga att minska Hizbollah. Med Assad försvagad är Hizbollah på egen hand. När det gäller Egypten: Jag tvivlar på att dess armé har tillräckligt med bensin för att flytta en avdelning av tanks till den israeliska gränsen.



Efter den fantastiska framgången för Iron Dome har dessutom Israel framträtt som en supermakt i fickformat i militär teknologi, som erbjuder system som är mycket bättre och mycket billigare än något USA har att sälja inom ett antal kritiska områden (raketförsvar och drönare, bland andra). Israel kan inte producera hela skalan av sitt behov av försvarsmaterial än, men det finns gott om konkurrens till F-35 i antågande, till exempel. USA:s försummelse av sin teknologiska framkant i försvaret minskar kraftigt deras förmåga att diktera villkor till sina allierade.



Om Israel slår Irans kärnprogram framgångsrikt nog för att ställa tillbaka deras utveckling två eller tre år (mått på framgång som israelerna har använt tidigare) kommer Obama-administrationen att bli upprörd. ”Om bara de @ # (@) * (** inte hade blandat sig i, skulle vi ha löst alla problem i världen!” Vita Huset kommer att tjura. Men det kommer inte att vara mycket Obama-administrationen kan göra i efterhand för att straffa Israel.



Beslutet att anfalla Iran är Israels att göra, inte Washingtons. Israel kommer att göra vad de anser är bäst för dem, och det finns inget Obama-administrationen kan göra i detta läge att ändra på detta.




.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s